[…]Tra i drammi che aveva dovuto vivere Nanda Pivano c’erano stati l’arresto per avere tradotto “Addio alle armi” di Hemingway, giudicato troppo pacifista e lesivo dell’onore dell’esercito italiano; e la prigione, quando si scoprì il trucco inventato da Pavese per aggirare la censura fascista, consistente in una semplice ma efficace “s” puntata, che trasformò – per i clerico-fascisti di allora – l’Antologia di Spoon River in una potabile “Antologia di S. River”.
Ironia a parte, arresto è arresto e galera è galera, comunque e sempre. Figurarsi in quegli anni bui. Ancora più osceni – arresto e galera – se a subirli è una ragazza di ottima famiglia e ben istruita, con laurea in lettere (tesi sul Moby Dick di Melville) e laurea in filosofia (tesi sull’esistenzialismo, relatore Nicola Abbagnano). “Divenne superproibita l’Antologia di Spoon River in Italia”, ricordò anni dopo Pivano: “Parlava della pace, contro la guerra, contro il capitalismo, contro in generale tutta la carica del convenzionalismo. Era tutto quello che il governo non ci permetteva di pensare… e mi hanno messo in prigione e sono molto contenta di esserci andata”.
E pensare che tutto era nato per sfida, o per scherzo, quando la giovane Nanda chiese al proprio mentore Pavese di spiegarle la differenza tra letteratura inglese e letteratura americana. E per tutta risposta Cesare le mise in mano quel librino di Edgar Lee Masters. Che Nanda aprì a caso, a metà, restando folgorata dai versi: “Mentre la baciavo con l’anima sulle labbra / l’anima d’improvviso mi fuggì”. “Chissà perché questi versi mi mozzarono il fiato”, commentò anni dopo la traduttrice, aggiungendo: “E’ così difficile spiegare le reazioni degli adolescenti…”.
Quella di parlare agli e degli adolescenti, in fondo, è stata la vera vocazione di Fernanda Pivano, dai tempi della galera fascista a quelli della militanza radicale negli anni Settanta, fino alla splendida vecchiaia nel nuovo millennio. E come adolescenti fragili e geniali – adolescenti cresciuti male e in fretta – trattò sempre i “suoi” poeti, dopo che nel 1947, al Gritti di Venezia, Hemingway la redarguì con un “Daughter, questa non me la dovevi fare!”, quando la scoprì completamente astemia.[…] | […]Bland de tragedier Nanda Pivano tvingades genomleva fanns arresteringen för att ha översatt Hemingways "Farväl till vapnen", som ansågs vara alltför pacifistisk och skadlig för den italienska arméns ära, och fängelset när man upptäckte det trick Pavese uppfunnit för att kringgå den fascistiska censuren, och som bestod av ett enkelt men effektivt "s"-punkt, som – för dåtidens klerikalfascister – omvandlade Spoon River-antologin till den mer lättsmälta "Antologi av S. River". Om vi bortser från ironin så är hur som helst en arrestering alltid en arrestering och ett fängelse alltid ett fängelse. Föreställ er dessa mörka år. Ännu mer skändligt – arrestering och fängelse – om det drabbar en ung kvinna från en god familj, välutbildad, med en examen i litteratur (avhandling om Melvilles Moby Dick) och en examen i filosofi (avhandling om existentialism, handledare Nicola Abbagnano). "Spoon Rivers antologi blev superförbjuden i Italien", mindes Pivano flera år senare: "Den talade om fred, mot krig, mot kapitalism, mot konventionalismens alla tyngande bördor. Den var allt regeringen inte tillät oss att tänka... och de satte mig i fängelse och jag är mycket glad att jag hamnade där". Och att tänka att allt började som en utmaning, eller ett skämt, när den unga Nanda bad sin mentor Pavese att förklara skillnaden mellan engelsk och amerikansk litteratur. Och som svar gav Caesar henne den lilla boken av Edgar Lee Masters. Nanda slog upp den på måfå, i mitten, och blev alldeles tagen av verserna: "Medan min själ kysste hennes läppar / plötsligt flydde min själ ifrån mig". "Jag vet inte varför dessa verser tog andan ur mig", kommenterade översättaren flera år senare och tillade: "Det är så svårt att förklara tonårsreaktioner...". Att tala till och om ungdomar var trots allt Fernanda Pivanos sanna kall, från tiden i det fascistiska fängelset till 1970-talets radikala engagemang, och slutligen hennes fantastiska ålderdom under det nya årtusendet. Och hon behandlade alltid "sina" poeter som känsliga och genialiska tonåringar – snabbt uppvuxna tonåringar som hamnat snett – efter att på Gritti i Venedig 1947, tillrättavisats av Hemingway med ett "Daughter, du borde inte ha gjort det här mot mig!", när han upptäckte att hon var helt nykter. […] |